och jag konstaterade att Tarantino är feelgood, jag blir alltid på så gott humör av hans filmer! Jag vet inte exakt vad det är, kanske de fantastiska dialogerna (jag tröttnar aldrig!). Eller kombinationen av kvalitet och distansering. Ser man en Tarantinofilm sitter han liksom bredvid i soffan, jag kan höra honom fnissa eller entusiastiskt förklara en scen. Vad der än är så blir allt han tar i blir guld (CSI-avsnitten!) och det är så kul med hans tusen roliga referenser, varav jag förstår en bråkdel och är helt nöjd med det. Och att han tillåter sig att vara lite töntig, som när filmen ”hackar” sig som de gjorde back in the day. Så himla fint när färgen plötsligt försvinner och när den kommer tillbaka ser man att både bilen och tjejens klänning är Kill-Billgula!
Det som blir lite töntigt är den övertydliga beskrivningen av Drömtjejen, not very feministiskt korrekt i detaljerna.* Samtidigt ... tillräckligt coolt för att jag skall kunna smälta det. Att ha kvinnliga stuntmän och musiknördar som huvudpersoner är ju ett rätt oemotståndligt koncept, Zoë Bell och Vanessa Ferlito var helt fantastiska!!!(och jag blev träningsinspirerad igen.)
Samtidigt känner jag mig inte särskilt sugen på Terror Planet. Desperado var ju mycket bra, men har han gjort någonting bra sedan dess? Men snart måste vi se Vanishing Point!
Och nu hittade jag DN-recensionen av min darling Fredrik Strage . Till skillnad mot Strage, även om jag gillade Jackie Brown skarpt, så gillar jag faktiskt bättre när Quentin härjar loss i filmnördsträsket. Han gör det ju så bra!
*Men Quentins drömtjej är ju i min bok tusen gånger bättre än nästan alla andra H-woodhjältinnor ... och en bra förebild och allt, ändå är jag inte nöjd. Men det skall man väl inte vara heller? Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna göra mig nöjd, jag gillar ju också att titta på film med snygga människor till exempel. Jag har en hel serie med dubbelmoralinlägg i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar