skall Yvonne Hirdman prata om Alva Myrdal. Jag hoppas att kunna ändra syn på Hirdman nu. För jag gillar inte alls hennes sätt att i "Det tänkande hjärtat" behandla det fantastiska material hon har om paret Myrdal. Och jag vill gärna gilla Hirdman också.Boken är trots det perfekt läsning när man går in i slutfasen på ett avhandlingsarbete. Jag blir så otroligt inspirerad av att läsa om Alva Myrdal och hennes enorma framåtdriv. Har inte känt till sådär jättemycket om henne, mer än detdär vanliga. Men en sån fantastisk person, helt otroligt begåvad, smart och framåt. Och så före sin tid, tänk att hon tillhörde min mormors föräldrageneration, Bara nya projekt hela tiden, från att tjata sig till att ta studenten till att bli ambassadör i Indien, via folkhemsideologier och UNESCO-tjänster (bland annat!) nu är jag framme på nedrustningsarbetet. En sån person!!!
Sen har jag läst "Tolv på det trettonde" så jag vet att hon kanske inte var världens bästa mamma, att de inte var världens bästa föräldrar. Det är väl dendär bakombilden av framgångsrika människor man så sällan får se annars. Det betalda priset. Bilden av hur de båda två inte får ihop allting gör berättelsen så intressant, och tragisk. Hur de i valet mellan familj och arbete väljer arbetet. Båda två väljer, men det blir ett så mycket mer påtagligt val i hennes fall, den kvinnoroll hon bröt mot.
ursäkta det uppstyltade språket - en (förhoppningsvis tillfällig) arbetsskada
4 kommentarer:
jag är helt överens med dig! jag vill verkligen gilla hirdman, men jag blev besviken på stora delar av boken. Och jag är så ambivalent vad det gäller myrdal. Å ena sidan; så fantastisk! Och å andra sidan, så kall, och ibland så hjärtlös. Och så egoistisk. Men förmodligen måste man vara det för att nå sådan framgång som hon. mest av allt är jag grymt imponerad av henne men just den här moderskapsbiten tycker jag är hemsk, och förmodligen tycker jag att det är värre än någonsin just nu. Det är faktiskt ganska hjärtskärande at läsa om hur hon behandlar Jan, jag blir nästan lite illamående.
Ja, det är en sån kärlekslöshet och egoism från bådas sida gentemot barnen. Verkligen en studie i barn som assecoarer i ett framgångsrikt liv. Det sista sveket mot Jan är det allra värsta (fast Hirdman ifrågasätter om det stämmer)
Jag hade nog reagerat ännu starkare om jag varit gravid när jag läste den. Nu läser jag det mer distanserat upprörd, lite konstigt kanske.
men känns det inte genomgående som om Hirdman beundrar sitt studieobjekt lite för mycket? Hon känns så väldigt okritisk, jag får lite idolkänsla. Hon må vara brilliant på många sätt, men ingen är ju fullkomlig! Det är ju givetvis inte Gunnar Myrdal heller, men Hirdman sågar ju honom rätt hårt hela tiden!
Jag håller med dig till viss del. Samtidigt tycker jag det är lite skönt att hon är lite snäll mot Alva. Att det är en biografi om en kvinna som fokuserar på arbete istället för familj. Sen kan kanske "Tolv, på det trettonde" vara ett bra komplement.Tänk så mycket hon åstadkom och så är hon mest ihågkommen som hon som sket i sina barn och blev förtryckt av Gunnar. Om hon varit man ... ja, du vet.
Jag funderar jättemycket på om de orkat hålla ihop om de levt ett par generationer senare. Om parkonceptet varit lika viktigt för dem.
Skicka en kommentar