Jag är egentligen väldigt förtjust i Eva Beckman, jag tycker att hon är bra på det hon gör och jag gillar hennes seriöst engagerade framtoning. Och även jag älskar Sonja Åkesson. Vem kan motstå henne? Ändå tyckte jag inte speciellt mycket om K-specialdokumentären i fredags, jag blev besviken. Jag irriterade mig på Beckman, den svala kulturöverklassflickan, och jag gillade inte alls greppet med doktoranden. Kanske är jag bara en del av fenomenet Sonja Åkesson, alla vill lägga beslag på henne, även jag. De har tagit min Sonja!!! Åh, nej, de tycker inte precis som jag!!! Eller de tycker alldeles för mycket som jag!!! Jag hade hellre sett en dokumentär gjord av någon som snytit ungar och kokat pölsa när det begav sig, nån som vet mer än jag om det livet. Sonja var ju inte så jordnära, men hon berörde ju så många. Nådde ut. Antagligen är mina aversioner mot programmet Sara Stridsbergs fel, hon och hennes briljanta daddys girl-karaktär. Då är jag ju ändå den värsta daddys girlen av alla.
Materialet från sextiotalet var jättefint, så spännande att få se miljöerna och det var underbart att få höra Sonja själv läsa sin poesi. Och Kristina! Varje ruta med Kristina Lugn var fantastist, f a n t a s t i s k! Hon är ju helt underbar, Kristina! På den punkten håller jag helt med Johan Croneman. Kristina Lugn for kulturminister, en såndär minister som håller tal till folket varje vecka. Det är så coolt att en person som hon sitter på en tung post i akademien. Och jag gillar ju fortfarande Eva Beckman och hennes stjärnögda blick i vilket annat kultursammanhang som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar