
Jag är väldigt svag för teater som konstform, (som Jarl Kulle i slutet på Fanny och Alexander) så jag njöt. Men det var ingen VJSSBPIA*-pjäs direkt. Jag sjönk inte in i pjäsen hela tiden utan funderade mycket på ytan, väldigt fin scenografi till exempel. Sjukhusmiljöerna, Blanche i sin lilla vagn. Också dessa kändisar. Dramaten är ju så bra, men det är faktiskt ett problem med alla kända ansikten. Elin Klinga är ju härskarinnan i Glasblåsarnas barn, fast det tänkte jag inte på så mycket. Men när Julia Dufvenius dök upp i vad som verkade vara en statistroll, så kände jag att jag fokuserade helt fel. Eh, är inte hon värsta stjärnan, hoppar hon in för någon eller? I andra akten föll poletten ner "Nu fick hon stå i rampljuset", som Karin sa.
*Förra årets bokklubbsteaterbesök var fantastiska "Valerie Jean Solanas skall bli president i Amerika" av Sara Stridsberg med bl.a Ingela Olsson och Noomi Rapace.