Tunnelbanan imorse. Jag läser 'Life Styles in the Golden Land' ur Slouching Towards Betlehem av Joan Didion, min ständiga följeslagare den senaste veckan. Helt fantastisk läsning som träffar mig rätt i maggropen om San Francisco, droger, hippies och missing children, som hon kallar dem. Tonåringar som rymt hemifrån för att låta sig slukas upp av tiden och platsen. Så sorgligt, sunkigt och samtidigt en bild av det som lockar med hela livsstilen. En svaghet hos mig kanske, men jag har väldigt svårt att enbart förakta folk som bakar makrobiotiskt bröd mellan varven. Didion flätar texten helt underbart mellan missing children som går med på att intervjuas mot ett par burgare, poliser som vägrar låta sig intervjuas, hippies, drogintelektuella, Grateful Dead-groupies, idealister ... Plötsligt hör jag att någon ropar på mig, en långhårig ung person ligger ner på sätet på andra sidan gången och frågar mig trött skrikande om vägen. Jag stirrar på honom och svarar något förvirrat. Han tror att jag är rädd och försöker lugna mig på detdär missbrukarsättet. 'Asså jag ville bara veta var t-centralen är, det är lungt'. Nu stannar tunnelbanan på min station, 'ja, det är lugnt' säger jag och hoppar av. Vad skall man säga?
