en liten blogg om besvikelse

Idag kan jag inte släppa tanken på hur oempatiska människor kan vara. Efter ett samtal om graviditeter och sånt med personer som egentligen är väldigt intelligenta, kunniga och roliga att lyssna på. Så plötsligt ett stort, svart hål där empatin borde suttit. Så lätt det är att döma andra när man inte har haft några svårigheter själv. Har man haft fyra rallyförlossningar som gått som på räls så är det ju lätt att fördöma smärtstillande, liksom. De snackar om "naturlighet" utan att reflektera över att den moderna tekniken är ett skyddsnät mot detdär hemska, allt som kan gå fel.

Jag blir så ledsen av detta, oempatiska människor. Och jag hoppas verkligen att deras döttrar har någon annan att vända sig till om de får svåra graviditeter eller tuffa förlossningsupplevelser eller om amningen krånglar än en mamma som tycker att allt bara handlar om vad som är naturligt och inte.

Jag vomitterar på livspusslet.

"... men om mina barns lycka hängde på att jag engagerade mig mindre i mitt jobb så hade valet varit lätt." Det är rätt chockerande att föräldraskapet får mig att uttala sådana meningar. Jag är inne i en period av rätt intensivt jobbande nu. En enormt stor deadline till vintern och det måste bli bra. Så det jobbas en del. Men familjemys och vänner och stranddagar och semester skall det också bli. Inte lika mycket som vanligt bara. Det är lyx att jobba och ha en föräldraledig man därhemma. Det är fjärde sommaren på rad som någon av oss är föräldraledig så jag klagar verkligen inte, vi har det jättebra. Men jag måste jobba nu.

Så pratar jag med en vän som i en bisats säger att "Jobbet är ju ditt tredje barn." Jag ryggar till lite fast han säger det vänligt, och jag vet att han vill mig väl. Första reaktionen: Ha! Så hade han aldrig sagt om jag vore man! Sen kommer insikten smygande: Men ändå, visst är det lite så, visst är jobbet på sätt och vis mitt tredje barn. Mitt tredje lilla jobbiga styvbarn som jag ändå inte kan låta bli att pyssla med. Och jag får lov att känna så, det är inget fel i det. Mitt jobb är ju så himla kul, jag älskar att forska!

Så jag forskar nog på, men inget jävla livspusslande, tack. Jag är ingen lyckad mama-mamma, mycket vattentramp blir det hemma hos oss. Men vi kör på med vår enkla prioriteringsordning där vår barnen, familjen, relationen går först, sen kommer jobbet och sen allting annat. För jag vet ju detta: Om mina barns lycka hängde på att jag vore olycklig så hade jag aldrig tvekat. Mina barns lycka är allt, det blir alltid så svulstigt när jag kommer till mina barn, men det är ju för att orden inte räcker. Om det krävs så hade jag gått runt resten av mitt liv och haft tråkigt.

Som tur är så är har ingen krävt det av mig än. Det verkar faktiskt … hittills … som att jag kan få det bästa av de båda världarna. Just nu är livet litet, många av mina drömmar ligger i pausläge för tillfället, men jobbet, min man och mina barn - det verkar som det funkar!