Sommarprat, igen!

Jag har blivit en riktig sommarpratar-pundare. Det är perfekt när man sitter och pysslar, som jag gör ibland på jobbet. Idag har jag lyssnat på Magdalena Graaf. Och ja, hela programmet är bara en massa klyschor och en orgie i dålig musik (Il Divo, Josh Groban, Destiny´s Child), och nej, hon är inte precis någon stark berättare, och det hon berättar är förutsägbart, och det mesta är sådant som hon redan berättat om i intervjuer. Trots det så blir jag så drabbad av hennes historia. Vilket helvete hon har haft, och vad hon har kämpat för att skapa ett bättre liv för sig och sin son. Jag blir så himla berörd när jag hör sådana historier, hur många jag än hört tidigare. Skyddslösa, rättslösa kvinnor på flykt; det är en sådan box i magen för mig. Därför förlåter jag henne för alla musikval och för det ganska mediokra sommarpratet, och för att hon kallar sig själv för Maggan. Hon är ändå en idol för mig! (Och så spelade hon faktiskt Ingen kan älska som vi med Grace också, och den är ju faktiskt underbar!)
Martin Kellermans radioprat var också så bra, mer på ett riktigt bra sätt! Det berörde mig också så himla starkt att jag grät; jag vet inte om det beror på att jag är extra gravid-känslig just nu, men jag tror inte det. Berättelsen om hans tonårstid och mammans död var så uppriktigt naken och sårig och fylld av smärta att det gjorde ont i mig när han berättade. Radio är fantastiskt!
Ikväll går Fanny och Alexander på TV. 5 timmar lång, för den som orkar!

Aska

Jag kunde bara hitta bilden ovan i svartvitt, men det spelar egentligen ingen roll. Jag tänkte nämligen skriva om Ewa Frölings formidabelt askblonda uppenbarelse i Fanny och Alexander. I färg har hennes hår i stort sett samma nyans som på denna bilden. Det är så otroligt snyggt, första gången jag hade sett filmen (förutom när den gick som tv-serie och jag var alldeles för liten och bara minns läskiga Jesus-på-vinden-scenen) ville jag göra gråa slingor, men jag gjorde aldrig slag i saken. Jag blonderade mig ett tag men varken frisören eller jag själv lyckades få till någon riktig ask-nyans, det blev bara gult. Hela filmen är otroligt vacker, de vackraste scenerna tycker jag är de grå/vit/beige ångestinteriörerna i prästgården som utspelar sig under den grå/vit/beige delen av året. De lyckas verkligen få till hela världen i de färgerna. Och Ewa Fröling är helt fantastisk, både i sin roll och i hur hon bär upp de grå linneklänningarna mot sitt askblonda hår.

Blonde

Joyce Carol Oates "Blonde" är en av mina största läsupplevelser. Så stor att jag inte vill läsa om den. För en kvasiintelektuell, svartklädd indiebrud som mig så var Marilyn Monroes upprättelse ett uppvaknande. Jag vet inte hur sant porträttet är, men när jag ser Marilyns filmer nu så tror jag på den. Blonde fick mig att ge henne en chans, henne och alla andra personer som jag sätter i samma kategori. Via Mats Strandberg hittade jag Åsa Linderborgs intressanta analys av en svensk variant på fenomenet. Jag orkade aldrig titta på Big Brother och jag tycker inte att det är så spännande att läsa om någon av dem. Linda Rosing är så oändligt sorglig att jag inte vet vad jag skall skriva om henne. Men fenomenet scandal blonde är intressant.

Igår råkade jag fastna framför ett elakt program om Britney. Mycket fokuserade på när hon sunkade ihop sig när hon träffade KFed och fick barn. De skvallerjournalister som uttalade sig som "experter" verkade uppriktigt upprörda över detta. Jag, och jag tror inte jag är ensam om detta, tycker det är fantastiskt. Så härligt det måste ha varit för henne att ha lyckats skrapa ihopa så många miljoner och sedan kunna slappna av. Skita i dieter, stylister, managers och träning och bara hänga runt i (svindyra juicy-)mysbrallor hela dagarna. Fokusera på barnen och njuta av pengarna. Om det nu är vad man vill göra. Utmärkt förebild säger jag. På senare tid har ju Britney också varit så sorglig, inte minst med tanke på hennes barn, samtidigt verkar det ha förståeliga, privata skäl. Hon gör "fel" hela tiden, men jag väntar spänt på combacken.