fortsatt utgrävning av skivsamlingen

I helgen blev det Björks 'Debut' från 1993. Jag tycker fortfarande att den är jättebra. Och jag minns hur jag älskade Björk, hennes sätt att sjunga och hennes speciella framtoning, de små pärlorna under ögonen på skivomslaget. Hur hon lyckades vara ett sött litet isländskt troll och småbarnsmamma och samtidigt den coolaste man kunde tänka sig. Haha, jag kommer ihåg att hon var ihop med Goldie, Mats hittade en Goldieskiva också, men den var inte särskilt bra (var den nånsin det?). Hennes tatuering på överarmen är jättefin. Hon gjorde ju fler bra skivor efter denna, men 'Debut' är ändå speciell. 'There's more to life than this' är grym!

I helgen packade Mats upp våra skivor för första gången sedan vi flyttade från Malmö. Äntligen har vi plats för dem (i alla fall nästan). Men var det så längesedan jag lyssnade på Dusty in Memphis? Den är underbar! Min bästa skiva.

Vi såg Death Proof igår...

och jag konstaterade att Tarantino är feelgood, jag blir alltid på så gott humör av hans filmer! Jag vet inte exakt vad det är, kanske de fantastiska dialogerna (jag tröttnar aldrig!). Eller kombinationen av kvalitet och distansering. Ser man en Tarantinofilm sitter han liksom bredvid i soffan, jag kan höra honom fnissa eller entusiastiskt förklara en scen. Vad der än är så blir allt han tar i blir guld (CSI-avsnitten!) och det är så kul med hans tusen roliga referenser, varav jag förstår en bråkdel och är helt nöjd med det. Och att han tillåter sig att vara lite töntig, som när filmen ”hackar” sig som de gjorde back in the day. Så himla fint när färgen plötsligt försvinner och när den kommer tillbaka ser man att både bilen och tjejens klänning är Kill-Billgula!

Det som blir lite töntigt är den övertydliga beskrivningen av Drömtjejen, not very feministiskt korrekt i detaljerna.* Samtidigt ... tillräckligt coolt för att jag skall kunna smälta det. Att ha kvinnliga stuntmän och musiknördar som huvudpersoner är ju ett rätt oemotståndligt koncept, Zoë Bell och Vanessa Ferlito var helt fantastiska!!!(och jag blev träningsinspirerad igen.)

Samtidigt känner jag mig inte särskilt sugen på Terror Planet. Desperado var ju mycket bra, men har han gjort någonting bra sedan dess? Men snart måste vi se Vanishing Point!

Och nu hittade jag DN-recensionen av min darling Fredrik Strage . Till skillnad mot Strage, även om jag gillade Jackie Brown skarpt, så gillar jag faktiskt bättre när Quentin härjar loss i filmnördsträsket. Han gör det ju så bra!


*Men Quentins drömtjej är ju i min bok tusen gånger bättre än nästan alla andra H-woodhjältinnor ... och en bra förebild och allt, ändå är jag inte nöjd. Men det skall man väl inte vara heller? Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna göra mig nöjd, jag gillar ju också att titta på film med snygga människor till exempel. Jag har en hel serie med dubbelmoralinlägg i huvudet.

Hurra!!!

Nu är mitt liv komplett! Jag blir så lycklig av att läsa text av Fredrik Strage!

Lauryn!

så tänker jag på Lauryn Hill. Jag undrar vad som har hänt.
är det en utvecklingshistoria? Handlar det om en svart, vacker kvinna som vägrar att anpassa sig efter våra förväntningar?
eller är det en tragedi? Är hon lycklig och kreativ eller is she loosing it? Jag har faktiskt inte hört vad hon har gjort på sistone, bara sett bilderna. Och undrat.

åh, nej Owen!

Vad vet jag om varför han gjorde det, var det Kate? Var det drogerna? Himla sorgligt känns det i alla fall, tur att han överlevde.

i väntan på...

Jag är otroligt nyfiken på denna filmen, Tod Haynes "I'm not there".. Jag tror att den kommer att bli fantastiskt bra. Bara det att låta flera olika skådespelare spela Dylan. Här är det Kate Blanchet och hon kan väl inte göra nånting dåligt. Åh!

underbar?

Nu har "Underbar och älskad av alla" snart premiär och jag undrar... Jag kommer på mig själv med att gå och tänka att jag hoppas verkligen att filmen kommer att gå bra. Hoppas att Martina får jättebra recensioner. Då har jag inte ens läst boken.

Och jag är nog inte den enda som brukade läsa Mama bakifrån för att få det bästa först. Hennes krönikor där var helt enastående, så jäkla roliga och samtidigt så stärkande. Bland alla otroligt "lyckade" personer (som iofs också är roliga att läsa om) som figurerar i Mama så koketterade Martina med hur misslyckad hon var i yrkeslivet, hur mycket de bråkade hemma och sånt kaos de levde i. Hon gjorde det så himla bra och otroligt roligt. Identifikation at its best, trots att man vet att hon hade ett jäkla kontaktnät till att börja med, genombrottet kom ju bland kändismammorna i "Uppdrag mamma". Och hon är med på dendär "morsorna"-mailinglistan...

Nåja, jag håller i alla fall tummarna för att filmen skall bli en succé, och då vet jag inte ens om jag tänker gå och se den själv.

Lee också!

En sån sorglig vecka. Både Bergman, Antonioni och igår kom beskedet att Lee Hazelwood dog i cancer. Vi lyssnar alltid på minst en låt med Lee och Nancy när vi gör våra långresor med bil. Nu skall jag leta upp some velvet morning på mp3:n, jag tröttnar aldrig på den.

Sommarprat, igen!

Jag har blivit en riktig sommarpratar-pundare. Det är perfekt när man sitter och pysslar, som jag gör ibland på jobbet. Idag har jag lyssnat på Magdalena Graaf. Och ja, hela programmet är bara en massa klyschor och en orgie i dålig musik (Il Divo, Josh Groban, Destiny´s Child), och nej, hon är inte precis någon stark berättare, och det hon berättar är förutsägbart, och det mesta är sådant som hon redan berättat om i intervjuer. Trots det så blir jag så drabbad av hennes historia. Vilket helvete hon har haft, och vad hon har kämpat för att skapa ett bättre liv för sig och sin son. Jag blir så himla berörd när jag hör sådana historier, hur många jag än hört tidigare. Skyddslösa, rättslösa kvinnor på flykt; det är en sådan box i magen för mig. Därför förlåter jag henne för alla musikval och för det ganska mediokra sommarpratet, och för att hon kallar sig själv för Maggan. Hon är ändå en idol för mig! (Och så spelade hon faktiskt Ingen kan älska som vi med Grace också, och den är ju faktiskt underbar!)
Martin Kellermans radioprat var också så bra, mer på ett riktigt bra sätt! Det berörde mig också så himla starkt att jag grät; jag vet inte om det beror på att jag är extra gravid-känslig just nu, men jag tror inte det. Berättelsen om hans tonårstid och mammans död var så uppriktigt naken och sårig och fylld av smärta att det gjorde ont i mig när han berättade. Radio är fantastiskt!
Ikväll går Fanny och Alexander på TV. 5 timmar lång, för den som orkar!

Slouching

towards Betlehem! Brilliant titel, brilliant bok! jag vet inte om charlotte redan har skrivit om den, men i såfall tåls den att nämnas igen! Jag fick låna den igår, och sedan dess har jag suttit djupt försjunken och bara låtit mig förtrollas av Didions skarpa iakttagelser och exakta språk. Hon skriver så bra. Jag drömmer om att kunna skriva som hon. Tack för lånet!

Myten Marilyn

i kväll visar SVT en fransk dokumentär om Marilyn Monroe klockan 20. Låter spännande!

Är inte hon och Scarlett Johansson slående lika varandra förövrigt?

Hurra!!!

Nina Persson skall börja blogga på PUB

och till Sara vill jag idag ge...

Simone de Beauvoir écrivant au café de Flore.
GRATTIS!!!!

but I was so much older then...

Det känns verkligen synd att lägga in något här och flytta ner Saras fina inlägg nedan. Men jag vill gärna passa på nu när vi är på sjuttiotalet och följa upp mitt Annie Hall-inlägg. Snorbra film, verkligen, och så himla rolig! Det är trettio år sedan den gjordes och ändå ser man fortfarande influenser och blinkningar i filmer som, säg, Notting Hill. Var hade Grant varit utan Allen?

Det som förvånade mig när jag såg den igår var just att vi skrattade så mycket. Förra gången var jag typ 16 år och då tyckte jag att den var bra, men jag minns inte rolig. Woody Allen och Jonas Gardell var mina stora idoler den perioden (det var pre-divorce Allen då, sen föll han rätt hårt ett tag), men det var ju Gardell som var rolig. Allen gjorde en massa bra filmer med snygga miljöer och snabb dialog, lite småkul sådär men inte jättekul. Vuxenhumor kanske? Precis som att det känns väldigt vuxet att uppskatta att filmen inte är längre än en och en halv timme.

Annie Hall!

Nu måste jag bara skriva ett inlägg till eftersom Annie Hall går på tv4 film ikväll! Det var ett tag sedan jag såg den så jag ser verkligen fram emot att frossa i långa Allen-Keaton dialoger, nevroser, humor och ångest! Den perfekta romantiska komedin och den perfekta drömmen om New York-livet! Jag älskar squashscenerna, promenaderna, kyssen i central park, luncherna, kläderna ...

Sedan jag såg den första gången för sådär en 15 år sedan har jag med jämna mellanrum försökt att få till Keatons fantastiskt snygga herrklädsvintagestil! Jag misslyckas varje gång och skyller på att jag varken har tre meter långa ben eller Ralph Lauren som stylist.


uppdatering: men jag misstänker starkt att min medbloggare skulle se helt fab ut i den stilen ... har du haft någon Annie Hall-period, Sara? Är det din tekopp?

snyggt!

I learned to find equal meaning in the repeated rituals of domestic life. Settning the table. Lighting the candles. Building the fire. Cooking. All those soufflés, all that crème caramel, all those daubes and albodigas and gumbos. Clean sheets, stacks of clean towels, hurricane lamps for storms, enough water and food to see us through whatever geological events came our way. These fragments I have shored against my ruins.
(Joan Didion ur the Year of Magical Thinking)