På tal om lyckade personer...

Lena Olins sommarprat tyckte jag var ett riktigt klassiskt, bra sommarprogram. Hon berättade, som så många andra, om sitt liv. Jag är väldigt imponerad. Hon hade ju helt otroliga förutsättningar att lyckas. Priviligierad är bara förnamnet. Hon föddes med värsta kontaktnätet (båda föräldrarna var skådespelare), kom in på scenskolan när hon var 19, fick jobb på Dramaten direkt när hon var klar. Jättevacker är hon ju och så begåvad. Hon äger ju Varats olidliga lätthet, en av mina älsklingsfilmer.

Sen är hon väldigt bra på att prata i radio dessutom. Jätteintressant att få höra henne fundera över de val hon har gjort. Modiga och smarta val som har bidragit till att hon blivit så framgångsrik. Men det som verkligen gör hennes liv till en framgångssaga är ju att hon verkar ha behållit känslan för de verkliga värdena i livet. Så otroligt ödmjuk verkade hon och hon verkar ha ett så bra liv. Lyckligt förhållande, barn, en trygg inkomst och ett roligt jobb. Och hjärnan i behåll - respekt!

Lundells sommarprat

Jag hörde inte riktigt allt eftersom vi var ute och körde och det hände lite andra grejor samtidigt. Men alltså gud vad han gnällde. Jag har alltid varit svag för Lundell, jag läste och älskade Jack när jag gick på högstadiet. Det finns en liten gubbrockare i mig som är väldigt svag för hans Springsteen- och Dylanpasticher. (Min tonårskärlek till Dylan tänker jag återkomma till i en senare blogg.) Men sommarpratet var väl ingen höjdare precis:

Han klagade på att det svenska ensilaget förpackades i vit plast istället för grön som i Tyskland. Han klagade på hur politiken ser ut idag. På Stockholm. Han lade ut texten om sextiotalet, hur fint det var på sextiotalet. Det mesta kände jag igen från någon av hans böcker. Jag undrar om han sitter och filar på en egen radioshow, som idolen Dylan. Han har en helt ok radioröst, men han får nog hotta upp sin musiksmak. Stones, Doors, Beatles och Bob himself kan jag vaska fram ur min egen skivsamling. Det roliga med Dylans show är framför allt den bra och oväntade musiken.

Och sen - ärligt talat - så undrar jag om han ältar sextiotalet lika mycket privat, och hur hans 25-åriga flickvän pallar med att lyssna på detta. Hon måste vara världens tålmodigaste människa!