marathon

Lite sojalatte framför datorn efter ensamlunch på jobbet idag. Det känns som att jag befinner mig mitt i antitesen till en graviditet nu. Avhandlingens slutskede. Eftersom jag sitter och skriver och läser så vill jag ju gärna tänka i metaforer, men gravidmetaforen funkar inte alls. Här har jag möjlighet att påverka allt, ju mer jag anstränger mig ju bättre blir resultatet. Ju mer jag sitter uppe på nätterna och jobbar, ju bättre blir resultatet. Ändå är det lite samma känsla: det skall bli så kul när det är över!

Och det är ju jätteroligt emellanåt, och emellanåt tornar det upp sig: allt jag inte gjort. Alla spår som jag lagt ner, allt jag har missat. Jag skulle kanske läst wittgenstein också, alla hänvisar ju till honom. Ruskin och Vitruvius, varför har jag inte använt dem? Det är skönt att det bara är en lic jag skall göra, hur överlever man att doktorera? Hur är det möjligt att bli färdig i tid med en doktorsavhandling?

Lite, lite annat hinns dock med. På kvällarna jobbar jag framför tv:n, så känns det inte lika martyraktigt. Mats kan frossa i Larry David, som jag vanligtvis inte står ut med. I fredags kollade vi hela första säsongen av Entourage, mycket bra serie. Väldigt grabbig, som Mats påpekade, men jag gillar grabbigt. Det är perfekt tv-tittning samtidigt som man översätter text till engelska.

Veckans bästa TV var annars Gynning, som jag pratade med Pernilla om. Mats och jag satt och bara mös, hon är ju helt underbar! Jag hoppas att det inte bara var tröttheten som tog ut sin rätt, det känns så kul att ha ett nytt favoritprogram.

Det trista är att inte kunna sova, men det är värre när man är i slutet av graviditeten.

Skugge och Luuk

Videokväll hos Luuk är ju definitivt det bästa som går på tv nu, Mats och jag satt och hoppade i soffan igår när gästen dessutom var Linda Skugge! Jag tyckte det var spännande på grund av
1) Boken (Mest av allt vill jag hångla med nån). Kristian Luuk är en så bra intervjuare just för att han håller distansen. Men hur gör man det med någon där alla vet att den att hon var supertonårskär i honom och han (enligt boken)inte skötte det så snyggt? Dessutom var det han som gav henne biljetten till den position hon har idag.
2) roligt att se vad hon skulle välja för musik. Hon är en musikskribent ur vår generation och
3) Tja, jag vet inte varför jag är så intresserad av henne som person. Kanske för att hon är jättebra emellanåt, och hon skriver jättebra om sitt liv med barnen samtidigt som hon är så bra på att skilja på offentligt och privat. Men jag vill inte vara intresserad av en människa som kan skriva så hemska krönikor som denna, som kan raljera om abortfrågan och använda såna hemska populistiska argument i en fråga som gäller en jätteviktig rättighet. Men det är väl det som är hennes grej, att hon kommer undan med det.

Jättebra TV i all fall se det om ni missade!

(bild från expressen)

Helgen vecka 47 har börjat

Två små febriga barn ligger nu och snusar i sina sängar, nu är jag ensam, slut på den andra vab-dagen. Idag har jag inte försökt att jobba samtidigt och då är det ju riktigt mysigt. Pannkakor, varm choklad, lite pyssel (collageklippning och klistrande som flippade ut) och mycket film (Lilla sjöjungfrun, Trolltyg i Tomteskogen, the Incredibles och Bollibompa - jag älskar Häxan Surtant!). Imorgon måste de vara friska

I väntan på att A skulle somna fastnade jag i slutet på "Inside the Actor's Studio" med Clint Eastwood. Helt underbart, tv9 är nog min nya favoritkanal. James Lipton var så bra, jätteintressanta frågor om filmskapandet och annat. Intelligenta och roliga svar. Pauser, bekväma tystnader i samtalet. Jag måste se om Mystic River igen! Publiken som verkade vara unga studenter och skådespelare som ställde typiska klarögda frågor för att imponera (hur viktigt tycker du att det är att som skådespelare utveckla en speciell karaktärstyp?) Kanske är Clintan den ultimata gästen men detta program måste jag se mer av!

Nu blir det jobba framför tv:n. Inget gott har vi hemma och imorgon är det no-shopping-day!

veckans tv:

Jag är så glad för att Medium har börjat igen. Jag gillar verkligen den serien, inte bara för Patricia Arquettes fantastiska hörntänder eller det briljanta greppet att låta småbarnsföräldrars sömnstörningar vara seriens centrala tema (tänk om det fanns nån mening med att sova dåligt...). Det är dessutom en sån trevlig en-gång-i-veckan-serie. Avsnittet igår var riktigt bra, inte minst för de två inhopparna från Veronica Mars.

"Grand Designs" på kanal 9 i onsdags var helt underbart. Ett engelskt par byggde om en förfallen lada till ett ekologiskt drömhus. De använde inga ritningar utan lät designen växa fram organiskt efterhand. Helt sanslöst och jag blev så glad över att det finns såna människor. De satt i ladan och på olika platser i omgivningarna och mediterade fram formen när bygget redan var igång. Huset skulle vara som en stor, vänlig drake tror jag. Båda två var helt lugna och harmoniska trots att allt blev jätteförsenat och dyrt. Resultatet blev helt superfint. Mats och jag blev jättesugna på att bygga ett ekologiskt hus själv. Fast jag undrar hur miljövänligt det är att bo i ett sånt jättehus som deras.

förbaskat bra!

Mitt bästa TV-program just nu är videokväll hos Luuk. Jag älskar att höra Kristian Luuk samtala, så himla bra, han är däruppe med ... Stina Dabrowski (bästa svenska referensen, jag kommer inte på någon annan just nu). Bäst hittills var Roy Andersson, intressant samtal och bra musik valde han också. Jag blev verkligen sugen på att få se 'Du levande' och att se om de andra. Det var magiskt att se Bob Dylan göra "it's all over now, baby blue" bakom scenen från 'Don't look back'. Jag är, liksom så många andra män över femtio, hopplöst förälskad i den filmens Bob.

Ett lite overkligt ögonblick tidigare i veckan var när vi lyssnade på Dylans radioshow och han spelade Blur, jag kan inte sätta fingret på varför det känns så konstigt att Bob Dylan vet vilka Blur är.

LoVe

Den enda etikett jag kommer att kunna sätta på det här inlägget är "besattheter". Nu har vi sett hela första och halva andra säsongen av Veronica Mars, och jag kan bara inte få nog! jag har ALDRIG upplevt det här tidigare! Vi har aldrig ägt en box, vi har aldrig följt en TV-serie så här, och det är så galet. Vi kan bara inte sluta titta! Och jag kan inte sluta tänka på att det borde vara Logan och Veronica. jag tänker på det dagligen! Det är tur att det händer andra saker i mitt liv, annars finns det en viss risk att jag bara hade tittat tills det inte fanns fler avsnitt att titta på. Helt plötsligt kan jag förstå människor som blir helt besatta av TV-spel och world of warcraft och sånt. Det är en så spännande känsla, att faktiskt på riktigt kunna känna att jag förstår! Besatthet är underskattat!
Hela första säsongen påminner om en modern Twin Peaks, med massor av popkulturella referenser. Jag tycker att den är så brilliant! Men man måste verkligen se hela serien i följd för att förstå dess storhet. Några avsnitt härochdär gjorde det aldrig riktigt för mig. Men nu! Nästa dotter ska heta Veronica!

ps jag blev inte sjukskriven ! Lika bra det.

rätt man på rätt plats

... och när jag nu ändå är inne på bra gubbar så måste jag nämna dr Phil, den gamle godingen. Jag har sett delar av programmet två dagar på rad nu och jag hade faktiskt glömt hur bra han är. Efter två program lyckades han hitta en lösning för en familj med en totalt psykad pappa. Britney och Kevins problem måste varit helt enorma!

mer Leif GW i rutan!

En gång i tiden följde Mats Efterlyst slaviskt, men det var längesen nu. I veckan har vi dock fått oss en rejäl dos GW Persson. Först i Kristian Luuks sympatiska videokväll och sedan hos Filip och Fredrik. Första programmet av Boston Tea Party hittills som jag orkat se klart. Han är en fantastisk gäst, vi kan inte se nog! Jätteroliga och oväntade svar. Sen är han helt overkligt tvärsäker på ett mycket roligt sätt, vilket blev extra bra mot Filip och Fredriks expertpanel.

Han verkar ju vara en supernördig människa. Som när han berättade att han brukade hänga med nypd när han är i New York, att sitta bak i en polisbil är hans ide om en semester liksom. Lite sorglig och mycket lyckad. Ingen idol men en skicklig underhållare. Jag gillar hans deckare, "Faller fritt som i en dröm" ligger på vänthyllan därhemma, han är grym på titlar.

... och mera Dexter!

Jag bara föll mer och mer för Dexter och avslutningen var helt fantastisk. I alla fall om man är trög som jag och inte räknar ut så mycket i förväg. Inte för att jag vågade se alltihop, jag blev så upprörd och jätterädd. Nu skall jag inte skriva så mycket för att inte spoila, men jag trodde inte att jag skulle tycka det var så sorgligt ...

Boken har ett så vackert namn också ... Darkly Dreaming Dexter ... jag är så svag för allitteration!

(jag vet att jag är en ...-missbrukare. Jag jobbar på det!)

Åh nej!!!

En blandning av Ernst och Antikrundan kan väl inte bli annat än the horror. Tyvärr har vi olika förutfattade meningar om detta program hemma hos oss, så Ernst ljuva stämma kommer väl att ljuda i lägenheten ändå i höst. Jag är allergisk mot Ernst när han får härja fritt. Yäck!

Bästa Top Modelkaraktären ever?

Daemn! nu måste jag följa Top Model tills hon åker ut, hon verkar ju helt fantastiskt cool!

och helgen?

vi hade planerat bra, men bugsen kom i vägen. I fredags blev det vård av sjuk man, med tiden till min deadline tickandes ... I lördags missade vi en fest, hej småbarnsverklighet! Men idag fick jag och E en dag på Junibacken med mamma och pappa.

Annars: pannkaksbak, legobygge, "läskiga pingvinfilmen", sandlådan. På kvällarna en sväng till Neptune, säsong 2 av Veronica Mars drog igång väldigt snyggt må jag säga. Triangeldrama I like! Och när Mats frisknade till - Heroes! Fortfarande mycket fängslande. Jag älskar Hiro!

heroes - äntligen!

Jag trodde Heroes hade gått på svensk tv länge, och att vi bara missat det. Alla har ju sett den! Shit vad bra den är! Vi kan inte riktigt hantera detta med att ha hela serien tillgänglig på en gång så vi såg lite för många avsnitt på raken igår. Detta är Mats och min drömserie, den har allt som Marvelfilmerna saknat, det är i tv-serier som superhjälteformatet funkar som bäst. Tidshoppen funkar kanske extra bra efter en säsong av Daybreak.

Jag associerade hela tiden till underbara "Kavalier och Clays fantastiska äventyr", New York-stämningen och hyllningen av superhjälteserier.

Sommarprat, igen!

Jag har blivit en riktig sommarpratar-pundare. Det är perfekt när man sitter och pysslar, som jag gör ibland på jobbet. Idag har jag lyssnat på Magdalena Graaf. Och ja, hela programmet är bara en massa klyschor och en orgie i dålig musik (Il Divo, Josh Groban, Destiny´s Child), och nej, hon är inte precis någon stark berättare, och det hon berättar är förutsägbart, och det mesta är sådant som hon redan berättat om i intervjuer. Trots det så blir jag så drabbad av hennes historia. Vilket helvete hon har haft, och vad hon har kämpat för att skapa ett bättre liv för sig och sin son. Jag blir så himla berörd när jag hör sådana historier, hur många jag än hört tidigare. Skyddslösa, rättslösa kvinnor på flykt; det är en sådan box i magen för mig. Därför förlåter jag henne för alla musikval och för det ganska mediokra sommarpratet, och för att hon kallar sig själv för Maggan. Hon är ändå en idol för mig! (Och så spelade hon faktiskt Ingen kan älska som vi med Grace också, och den är ju faktiskt underbar!)
Martin Kellermans radioprat var också så bra, mer på ett riktigt bra sätt! Det berörde mig också så himla starkt att jag grät; jag vet inte om det beror på att jag är extra gravid-känslig just nu, men jag tror inte det. Berättelsen om hans tonårstid och mammans död var så uppriktigt naken och sårig och fylld av smärta att det gjorde ont i mig när han berättade. Radio är fantastiskt!
Ikväll går Fanny och Alexander på TV. 5 timmar lång, för den som orkar!

för övrigt...

... borde inte Hells Kitchen och Elake kocken-programmen byta namn?

I spent my night in Neptune

Åh, när katten är borta och musungarna sover har råttan Veronica Mars-frossa. Veronica Mars på TV:n, jobb på datorn och gott kaffe i koppen var min kväll och halva natten. Hur många avsnitt jag klippte förtäljer inte historien. Jag älskar att jobba framför TV:n på kvällarna, jag känner mig inte lika mycket som ett offer då och man får totala mikropauser emellanåt. VM visade sig vara alldeles utmärkt att jobba till. Den ärsåt bra och sen nån gång när jag blir pensionär skall jag sitta med boxen i knäet och bara titta på avsnitten, ett varje kväll. Men nu jobbas det samtidigt.

En av de saker jag gillar med VM är de närvarande papporna, en trevlig rollförskjutning i filmsammanhang. Papporna är de trygga, stabila (tex Keith Mars) alternativt de elaka och känslomässigt utlevande (tex Aaron Echolls), medan mammorna är distanserade på olika sätt. Frivilligt eller ofrivilligt. Serien kretsar mycket kring relationen mellan pappor och deras barn, kanske klichémässig i sig men ändå.

Keiths och Veronicas relation är så fin. De pratar så fint med varandra, han har sådär lagom fasta gränser och han är hela tiden Veronicas pappa. Love it.

Idag är kaffe my drug of choice...

Mythbusters

Vi är jättekassa på att natta barn. Storbarnet har klarat ut det själv på något sätt, men vår yngsta somnar fortfarande i famnen varje kväll. Mysigt är det. Ofta har vi TV:n på. Mythbusters på Discovery är ett av programmen som går när det är sovdags för lillan, det är mycket roligt. Programledarna, Adam Savage och Jamie Hyneman är så charmiga, de påminner mig om ett par personer som jag känner. De har garanterat ingen koll på Britneys senaste klädskandaler, men de vet precis, i detalj, hur en kameras mekanik ser ut, de kan en massa om överlevnad, de går runt i militärliknande kläder till vardags, typ brallor med fickor på låren, de kan namnen på oväntade insekter. Smala men djupa, lixom. De är ofta jätteroliga att prata med.

Testerna de gör i Mythbusters är ofta på sånt som i alla fall jag funderar på emellanåt. Igår likaså när de testade kinesisk vattentortyr på sig själva. Lillbarnet somnade snabbt så jag gjorde lite annat under tiden och såg det bara glimtvis. Men det jag såg fastnade. Kari, en av de superstabila assistenterna, låg ned med någon slags hjälm på sig som gjorde att hon inte kunde röra på huvudet. Det droppade vatten på hennes panna. De pratade på som vanligt. Plötsligt börjar hennes axel att rycka, det kommer tårar i hennes ögon, hon får panik men lyckas behärska sig. Hennes axel fortsätter att rycka. Hon envisas med att hon skall fortsätta men tillslut kommer en sjukvårdare och lösgör henne. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägger, men .... shit, det verkar funka.

Mr Soprano

Det är ett helt oemotståndlig tv att följa den engagerade familjefadern med skorpionhjärtat. Säsong 1 av Sopranos är helt fantastiskt bra, det är snart tio år sedan den gjordes. James Gandolfinis porträtt av Tony Soprano är, som han själv skulle sagt, fuckin' genious. Han balanserar perfekt de roller som Tony hela tiden måste gå in och ut ur och som är upphovet till hans terapisessioner. Vi har precis sett färdigt avsnittet då han försöker bonda med sina över-medelklass-grannar. Det slutar väldigt roligt när han går över till läkargrannen som tycker det är så exotiskt med en maffiaboss som granne, med ett paket (fyllt med sand) och säger åt honom att "keep this in a safe place". Jag älskar maffiaskildringar överhuvudtaget, och Sopranos får mig att vilja se om hela Scorseses produktion omedelbart.

Annars har vi haft en underbar dag, svårt att undvika i detta vädret. Det är sååå underbart med sommarhetta och augustikänslor. Jag vägrar fundera över klimataspekterna på detta, det skall jag göra när det börjat regna.

Gnäll-Paulie

Vi håller på att kolla igenom första säsongen av Sopranos, eftersom vi inte kom in i serien förrän i andra. Första avsnittet har nästan lite Lynch-vibbar i psykologscenerna. Effekten var säkert ännu bättre när serien kom, innan Analyze this rippade konceptet, men det är ju så bra. Min favorit är Paulie. Han glider omkring i sin prassliga träningsoverall, gör sitt smutsiga maffiajobb och gnäller om allt.