Tack Sara!

I somras var min stora läsupplevlese (som bekant) 'Heat' av journalisten och New Yorkerredaktören Bill Buford. Han tog jobb som köksslav hos stjärnkocken Mario Battali och blev helt besatt. Jag förstår hans vilja av att lära sig precis allt om professionell matlagning, men jag förstår inte hur man kan vilja syssla med att laga köttmat. Beskrivningen av hur man kokar klassisk italiensk ragù av stora köttben tills de faller sönder i en gråbrun köttfärsmassa bekräftade min övertygelse om att jag varken vill laga eller äta sånt.

Nu vet jag i alla fall var jag vill bli köksslav, för igår fick jag en middag på Lao Wai av Sara. Helt f a n t a s t i s k mat och jag är så glad att det finns ett sånt ställe. Skriver under på Saras hyllning. Superenkel mat, utseendemässigt kunde den serverats på vilken glutamatstinn restaurang som helst. Men skillnaden i smak är enorm, varje tugga blommar upp i munnen. Inte bara gott, allt på menyn veganskt, färskt, medvetet, glutamatfritt - helt underbart! Jag fattar inte att det går att få bord där överhuvudtaget, att inte gulddrakarna haglar över stället, att inte köerna ringlar långa utanför. Folk är inte kloka! Tusen tack, Sara!

uppdaterat: sökte på sichuanpeppar hos matälskaren och hittade denna fina recension samt lite bakgrund. Den koppärriga kärringens bönost var en av våra rätter, intressant att kolla på kryddningen i receptet. Svårt att hitta lika fin tofu som på Lao Wai dock.

vacker input

Idag höll en av mina kolleger ett seminarium kring en text hon skrivit som bland annat handlade om relationen plats-kropp-karta. En av referenserna hon använde sig av var konstnären Mikael Lundbergs projekt Lifeline. Jag blev helt tagen av detta obehagliga och vackra projekt, jag vet egentligen inte varför det berörde mig så. Kanske för att jag är väldigt fascinerad av kartor.

Verket: Under mer än ett år var han kopplad till en gps-mätare som var 10:e sekund registrerade var han befann sig. Dessa rörelser lagrades och komprimerades till en dvd på 80 minuter som visar hans rörelser i en ortogonal* projektion på väggen på bilden. Dels är det obehagligt ur ett övervaknings- och kontrollperspektiv (typ Minority Report), men samtidigt är det ett vackert reflektion av rörelse.

*vinkelrät från markytan (sorry, arbetsskada igen, jag kan inte låta bli att förklara allt!)

Hurra!!!

Nina Persson skall börja blogga på PUB

Camille Paglia?

Jag gick till jobbet idag, med "Zen and the art ..." i lurarna så slog jag två flugor i en smäll och jobbade medan jag gick. Väldigt skönt, effektivt och hyfsat svettigt. Nu sitter jag här, pustar ut med gott rooibos chai-te och ännu godare samvete.

På min nya favvisblogg bögjävlar (otroligt bra skribenter!) hittade jag ett inlägg som gjorde mig väldigt nyfiken på Camille Paglia. Jag känner igen hennes namn, men jag har aldrig läst henne. Detta, som citeras i en av kommentarerna, tycker jag är helt oemotståndligt.: "It is woman's destiny to rule men. Not to serve them, flatter them, or hang on them for guidance. Nor to insult them, demean them, or stereotype them as oppressors." Måste kollas upp, har du koll på henne, Sara?