Nu hänger jag med Dickens på vägen till jobbet, Great Expectations. Det är så vilsamt och trevligt att befinna sig i hans värld emellanåt, bland långa, ingående beskrivningar, mängder av tekoppar och söt 1800-talshumor. Den svartvita världsbilden och gemytet som återkommer hos mer sentida engelska berättare, då tänker jag främst på de stora mainstream-fantasystjärnorna. David Copperfield läste jag flera gånger en period i början av tonåren, vet inte vad det tyder på. Nu är det längesedan jag läste Dickens, men han är mycket bra mot stress. Har för mig att jag gillade filmen med Ethan Hawke och Gwyneth, en såndär trevlig fredagsfilm. Hade nog inte gillat den lika mycket om jag läst boken först, jag har svårt för alltför förvanskade historier.

Nu åker vi till Skåne över helgen! Håller tummarna för att Sara får rätt på sitt internet under tiden, hon har mycket spännande att berätta. Annars hörs vi i nästa vecka.

Pi

Jag hittas säkrast i en livbåt på Stilla havet i sällskap med en tiger. Jag läste ut Life of Pi igår och den är ju helt ljuvlig. Mänskligt, djuriskt och gudomligt flätas snyggt i äventyrsformen. Flygfiskarna som studsar upp i livbåten, horisonten så långt borta, sköldpaddorna som slaktas hänsynslöst av den fromme vegetarianen. Den oändliga tiden. Och hajarna, hajar är det absolut läskigaste jag vet.

Så bra!

En fördel med att vara sjuk och ta tunnelbanan till jobbet istället för att cykla är att man får läsa! Jag älskar berättelsen om Pi hittills. Den är begränsad till ett kapitel om dagen, så jag kommer att ha den kvar i 100 dagar (I wish!). Nu har jag läst flera riktiga pärlor på rad, alldeles för bra böcker att läsa när man egentligen inte har tid!

Men jag måste bara dela med mig av ett litet utsnitt (jag är så störig, jag vet, men Mats blir så trött på mig när jag jämt skall läsa högt ur allt jag läser) Detta är ur förordet.

' "Jag är doktor", skulle jag velat säga till dem som frågade mig vad jag gjorde, eftersom doktorer nu för tiden anses vara de som kan trolla och göra underverk. Men jag är säker på att det skulle ha inträffat en bussolycka runt nästa krök och med allas ögon riktade mot mig skulle jag ha varit tvungen att mitt ibland alla offren som skrek och jämrade sig förklara att jag menade i juridik. Och när de då vädjade till mig att jag skulle hjälpa dem att stämma staten för denna olyckshändelse, skulle jag ha varit tvungen att erkänna att det faktiskt var en kandidatexamen i filosofi jag hade. Medan alla ropade och skrek och undrade vad det kunde vara för mening med en sådan blodig tragedi skulle jag ha varit tvungen att medge att jag knappt hade läst en enda rad av Kierkegaard och så vidare. Jag höll mig till den ödmjuka, mörbultande sanningen."

Ur Berättelsen om Pi av Yann Martell

sjukläsning

Nu har jag varit sjuk ett par dagar igen, jag känner mig som prinsessan på ärten, jag är ju aldrig sjuk ... måste vara inbillning ... fast doktorn sa ... men han ville kanske bara bli av med en besvärlig patient ... jaja, jag är i alla fall himlans trött, så det har blivit en hel del nöjesläsning senaste dagarna.

Jag och lilltjejen läser Anna-Clara Tidholmfavoriter, knacka på, läsa bok, åka med. Vi älskar henne!

Sen har jag läst ut Middlesex, ibland är det kul att vänta lite med att läsa en bok. Jag minns när Jens läste den och hans beskrivning av boken. Den var ju rätt omskriven ett tag också. Sen köpte jag den i somras och den blev stående i bokhyllan tills Elin rekommenderade den. Så jag hade en bild av boken innan jag började. Det enda som stämde var att den handlade om en person med dubbel könsidentitet och att den var jättebra. En helt fantastiskt berättad släkthistoria, snygga tidshopp och det är alltid kul att få sina fördomar om sexualitet och kön på skam. Inklusive ett kort besök hos de försvunna barnen i Golden Gate Park (där Didion gjorde sitt reportage -67) Nu är boken slut och det känns lite tomt.

Det var otroligt intressant läsning om könsidentitet och uppfostran. Googlar lite på Androgenokänslighet och hittar denna väldigt sorgliga artikel. I detta fall hade personen inte syndromet, men historien är besläktad.

jag vet inte vad jag tycker #1

Expressens klassikerserie : visst är det bra med folkbildning och att öka intresset för dessa verk och det är ju ett fint urval av titlar. Dessutom är böckerna snygga, speciellt att ryggarna passar ihop. (fast det passar ju inte mig som sorterar halvdant efternamnsvis). Testet är ju kul också.

Samtidigt - är det inte ett enormt slöseri, miljömässigt inte minst. Och lite äckligt sett ur konsumtionsvinkeln och att det är så fiiiint att lääääsa. (Jag är allergisk mot att människor har dåligt samvete för att de inte läser tillräckligt mycket eller "fel" sorts böcker. Jessica Gedin resonerade så klokt om detta i sitt sommarprat.) Dessutom - samtliga av dessa titlar finns ju, och har länge funnits, att hitta till en billig peng på antikvariat. Och sen, hur många kommer att läsa böckerna? Kommer inte antikvariaten att svämma över av dessa böcker om nåt halvår eller så.

Fast samtidigt kanske det är värt det, den kulturella nyttan eller nåt. Att nån upptäcker nåt fint. "Gratis"böcker som ett sätt att förbättra världen ... nej, jag vet faktiskt inte vad jag tycker.

Ett besläktat projekt jag däremot tycker väldigt mycket om är SL:s 'Poesi på väg'. Reklamplats känns som ett bra forum för poesi. Idag var det Thomasz Jastruns 'Första blicken' på lidingöbanan som gick rätt in i mitt hjärta.

stjärnstoft!

Jag ser via bokhororna att Neil Gaimans fina bok Stardust har blivit film och att den skall visas på Fantastisk FilmFestival som tydligen håller på i helgen i Lund.

Detta gjorde mig glad, dels för att jag inte visste att FFF fortfarande finns. Vi jobbade på denna roliga tillställning något av de första åren när Camilla Henemark och Gunnar Rhelin satt i juryn (10 år sen?). Jag tog biljettrivandet på stort allvar, fick upp ögonen för B-film, insåg varför det inte är en bra idé att dricka öl innan man går på bio och rökte lite väl många bjudcigaretter. Väldigt kul var det.

Jag tror att det var vid ungefär samma tid som Mats introducerade mig till Neil Gaiman och hans Sandman-serie. Den är jag sugen på att läsa om snart. Kan serier vara nånting för bokklubben?

Stardust köpte Mats till mig när han var och hälsade på Jocke och Mikael på Hawaii. Jag är ingen storkonsument av fantasylitteratur egentligen, men jag gillade verkligen denna boken.

sjukdag

Eftersom jag har så svårt att bara ligga och sova trots huvudvärk och matthet så har jag spenderat dagen i LA och på Red Hot Chili Peppers genombrottsturne med Nirvana. Åh, jag är verkligen så ledsen att jag aldrig fick se Nirvana live. Historien om Kurt Cobain är ju så sorglig och har samtidigt många beröringspunkter med Kiedis.

Annars ligger jag mest och är upprörd över de detaljerade beskrivningarna av plastikkirurgens övergrepp som läggs fram. Först i DN och sen i P3 (och säkert överallt annars) får man läsa ingående beskrivningar av exakt hur det gått till. Tonläget tycker jag är obehagligt. Vad är avsikten? Tanken bakom dessa inlägg gör mig illamående.

En torsdag i augusti

Igår fick vi äntligen upp låset på min cykel som någon eeidiut pajat. Så nu kan jag knirka mig upp och ner för backarna till och från jobbet igen på farfars gamla hoj - jag älskar att cykla! Imorse fick jag dessutom sällskap som uppdaterade mig om det jag tänker på mest just nu: A som fick en bebis i förrgår.

Dagens läsning är fotbollsfruns underbara krönika om dagis. Som balsam för mitt dåliga mammasamvete.

Marit och Anna.

Nu var jag på jakt efter Gudrun Sjödenbilderna på Marit Bergman som Sara nämner nedan. Och upptäckte då att hon (Marit alltså) naturligtvis har den snyggaste hemsidan. Och hon skriver dessutom blogg. Härligt! Inte nog med att det känns väldigt intressant att läsa vad hon har för sig, hon skriver så bra också! Bilden är inte från Gudrun Sjöden, men det är ett fint läppstift!


Idag bläddrade jag också lite i Anna Wahlgrens Barnaboken för första gången på länge. Hon skriver så vackert så jag nästan blir tårögd. Ju längre tiden går ju mer uppskattar jag henne, idag kom jag på hur ljuvligt det är att ha en liten ett-tvååring i huset igen. Då är det så härligt att gå till Barnaboken och få lite medhåll. "Ett hus med en ettåring har en levande solstråle hemma. Han är orädd och pigg på allt och nästan alltid glad, och hans fantasi är outtömlig. Han älskar att leka, höra ramsor, räkna fingrar, spela och "sjunga", dansa, busa. Han är robust både till kropp och själ och älskar verkligen att leva." (jag ville ändra "han" till "hon" men jag är alltför arbetsskadad för att klara av det)

Jag tycker att Anna Wahlgren emellanåt är lite väl tvärsäker, men skriva det kan hon!

mera 'Heat'

jag gillar verkligen min nya boks ingående beskrivningar av matlagning. Trots att det mest kretsar kring köttet. Nu känner jag att sommaren skall bestå av långkok. Vegetariska långkok, italienskt. Ju mer jag läser om kött som bräseras, grillas, bryns, ju tydligare minns jag varför jag slutade äta kött. Jag trodde det var för att jag tyckte synd om djuren, men jag blir mer och mer övertygad om att det inte hade med moral att göra, moralen var mer en trevlig bieffekt. För min del var det en stark känsla. Jag gillade verkligen smaken av kött men det känns så himla fel att äta det. Jag äter fisk och försöker låta bli att tänka på att det är samma sak. Det är lyx att leva i en kultur med resurser och ekonomi som tillåter en kost utan kött.

Du är boken jag läser

Tunnelbanan imorse. Jag läser 'Life Styles in the Golden Land' ur Slouching Towards Betlehem av Joan Didion, min ständiga följeslagare den senaste veckan. Helt fantastisk läsning som träffar mig rätt i maggropen om San Francisco, droger, hippies och missing children, som hon kallar dem. Tonåringar som rymt hemifrån för att låta sig slukas upp av tiden och platsen. Så sorgligt, sunkigt och samtidigt en bild av det som lockar med hela livsstilen. En svaghet hos mig kanske, men jag har väldigt svårt att enbart förakta folk som bakar makrobiotiskt bröd mellan varven. Didion flätar texten helt underbart mellan missing children som går med på att intervjuas mot ett par burgare, poliser som vägrar låta sig intervjuas, hippies, drogintelektuella, Grateful Dead-groupies, idealister ... Plötsligt hör jag att någon ropar på mig, en långhårig ung person ligger ner på sätet på andra sidan gången och frågar mig trött skrikande om vägen. Jag stirrar på honom och svarar något förvirrat. Han tror att jag är rädd och försöker lugna mig på detdär missbrukarsättet. 'Asså jag ville bara veta var t-centralen är, det är lungt'. Nu stannar tunnelbanan på min station, 'ja, det är lugnt' säger jag och hoppar av. Vad skall man säga?