Joyce Carol Oates "Blonde" är en av mina största läsupplevelser. Så stor att jag inte vill läsa om den. För en kvasiintelektuell, svartklädd indiebrud som mig så var Marilyn Monroes upprättelse ett uppvaknande. Jag vet inte hur sant porträttet är, men när jag ser Marilyns filmer nu så tror jag på den. Blonde fick mig att ge henne en chans, henne och alla andra personer som jag sätter i samma kategori. Via Mats Strandberg hittade jag Åsa Linderborgs intressanta analys av en svensk variant på fenomenet. Jag orkade aldrig titta på Big Brother och jag tycker inte att det är så spännande att läsa om någon av dem. Linda Rosing är så oändligt sorglig att jag inte vet vad jag skall skriva om henne. Men fenomenet scandal blonde är intressant.
Igår råkade jag fastna framför ett elakt program om Britney. Mycket fokuserade på när hon sunkade ihop sig när hon träffade KFed och fick barn. De skvallerjournalister som uttalade sig som "experter" verkade uppriktigt upprörda över detta. Jag, och jag tror inte jag är ensam om detta, tycker det är fantastiskt. Så härligt det måste ha varit för henne att ha lyckats skrapa ihopa så många miljoner och sedan kunna slappna av. Skita i dieter, stylister, managers och träning och bara hänga runt i (svindyra juicy-)mysbrallor hela dagarna. Fokusera på barnen och njuta av pengarna. Om det nu är vad man vill göra. Utmärkt förebild säger jag. På senare tid har ju Britney också varit så sorglig, inte minst med tanke på hennes barn, samtidigt verkar det ha förståeliga, privata skäl. Hon gör "fel" hela tiden, men jag väntar spänt på combacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar