Jag hörde inte riktigt allt eftersom vi var ute och körde och det hände lite andra grejor samtidigt. Men alltså gud vad han gnällde. Jag har alltid varit svag för Lundell, jag läste och älskade Jack när jag gick på högstadiet. Det finns en liten gubbrockare i mig som är väldigt svag för hans Springsteen- och Dylanpasticher. (Min tonårskärlek till Dylan tänker jag återkomma till i en senare blogg.) Men sommarpratet var väl ingen höjdare precis:
Han klagade på att det svenska ensilaget förpackades i vit plast istället för grön som i Tyskland. Han klagade på hur politiken ser ut idag. På Stockholm. Han lade ut texten om sextiotalet, hur fint det var på sextiotalet. Det mesta kände jag igen från någon av hans böcker. Jag undrar om han sitter och filar på en egen radioshow, som idolen Dylan. Han har en helt ok radioröst, men han får nog hotta upp sin musiksmak. Stones, Doors, Beatles och Bob himself kan jag vaska fram ur min egen skivsamling. Det roliga med Dylans show är framför allt den bra och oväntade musiken.
Och sen - ärligt talat - så undrar jag om han ältar sextiotalet lika mycket privat, och hur hans 25-åriga flickvän pallar med att lyssna på detta. Hon måste vara världens tålmodigaste människa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar