Jag har aldrig varit ett jättefan av RHCP, men jag har alltid tyckt att de var lite ... charmiga? Nu när jag har läst ut boken går jag runt och nynnar på under the bridge, californication och scar tissue och de är verkligen bra nynnsånger. Men ack så uttjatade.
Boken tyckte jag var väldigt bra i alla fall. Dels en läskig skildring av Kiedis knarkarliv, men man vet ju att han överlevt. Innan jag läste recensionerna av denna boken hade jag inte fattat hur nergången han var. Sista halvan av boken är ju lite spännande insiderskildring av 90-talets musikhistoria. På ett rätt avslappnat sätt. Redan långt innan de slog igenom var Kiedis bundis med folk som Madonna och Nina Hagen. Han dejtade Sofia Coppola och Sinead O'Connor i slutet av åttiotalet, typ.
Sen är det helt fascinerande att läsa om hur (relativt) problemfri själva musikbiten har varit. Redan första konserten, som de gjorde mest på skoj typ 1983, var en succé. Och så fint skildrad vänskapen är med de andra i bandet.
Eftersom jag nu i min forskning håller på och tittar på beslutsprocesser i managementsammanhang så är det också intressant att se hur ett band slår igenom och blir business.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hoppas att du mår bätte förresten!När jag blir sjuk nästa gång kommer jag och lånar Scar Tissue!
Gör det! I jämförelse med hans knarkorgier så känner man sig riktigt pigg, hur febrig man än är.
Skicka en kommentar