risig

min hosta slutar aldrig, jag låter hemsk. I fredags ekade den i salongen på filmhuset, men föredragen var så spännande så jag hade inte vett att gå ut. Lättnaden kom när en bebis började skrika bakom mig, någon hade med två små barn under två år på ett seminarium - jag är impad!

Igår såg vi träd med gnagmärken i skogen nere vid sjön, det såg ut som en bäver gått loss, undrar om de håller på att bygga sig en liten damm någonstans. Jag tror att allt jag vet om dessa djur kommer från Kalle Anka och Narniaböckerna. Visst är det ett bäverpar barnen hamnar hos när de först kommit igenom garderoben? Sagodjur.

Vid badstranden drack vi kaffe och gungade. En gammal kvinna, nog en bit över åttio, badade med baddräkten nerhasad till höfterna. Hon plaskade och dök, hennes man var med henne. Vi föräldrar på stranden gav varandra förstulna blickar och hoppdes att barnen inte skulle få för sig att bada de med. Sjön är kall nu. Jag förstod aldrig om hon var senil eller bara slutat bry sig om vad alla andra tycker, men jag hoppas (tror?) såklart på det senare.

Idag var stortjejen på gympa, jag följde med, hostande. Hon älskar gympa, springer runt och gör alla rörelser med ett lyckligt leende och jag hoppas att hon fortsätter att tycka det är roligt, rörelse. Själv identifierar jag mig med barnen som sprang och gömde sig bakom step-upbrädorna.