Jag har blivit en riktig sommarpratar-pundare. Det är perfekt när man sitter och pysslar, som jag gör ibland på jobbet. Idag har jag lyssnat på Magdalena Graaf. Och ja, hela programmet är bara en massa klyschor och en orgie i dålig musik (Il Divo, Josh Groban, Destiny´s Child), och nej, hon är inte precis någon stark berättare, och det hon berättar är förutsägbart, och det mesta är sådant som hon redan berättat om i intervjuer. Trots det så blir jag så drabbad av hennes historia. Vilket helvete hon har haft, och vad hon har kämpat för att skapa ett bättre liv för sig och sin son. Jag blir så himla berörd när jag hör sådana historier, hur många jag än hört tidigare. Skyddslösa, rättslösa kvinnor på flykt; det är en sådan box i magen för mig. Därför förlåter jag henne för alla musikval och för det ganska mediokra sommarpratet, och för att hon kallar sig själv för Maggan. Hon är ändå en idol för mig! (Och så spelade hon faktiskt Ingen kan älska som vi med Grace också, och den är ju faktiskt underbar!)
Martin Kellermans radioprat var också så bra, mer på ett riktigt bra sätt! Det berörde mig också så himla starkt att jag grät; jag vet inte om det beror på att jag är extra gravid-känslig just nu, men jag tror inte det. Berättelsen om hans tonårstid och mammans död var så uppriktigt naken och sårig och fylld av smärta att det gjorde ont i mig när han berättade. Radio är fantastiskt!
Ikväll går Fanny och Alexander på TV. 5 timmar lång, för den som orkar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dig, Sara (förutom att jag är en sucker för Destiny's Child). Precis så känner jag också för henne som person. Jag har bara läst ett utsnitt ur hennes bok och det var bara helt fruktansvärt. Det är ju helt otroligt att hon dessutom har lyckats förlåta honom, för sin sons skull.
Diskussionen om vi ska eller inte ska se F&A pågår. Det blir sent men jag anser att det är värt det (jag har bara sett den X gånger innan medan M aldrig sett den...)
Skicka en kommentar